Reflektioner kring utgrävningen i Oppeby

Reflektioner kring utgrävningen i Oppeby

Södermanlands kristnande är i många avseenden en okänd historia. Landskapets skyddshelgon, de legendariska missionärerna sankt Eskil och sankt Botvid, ska ha varit verksamma först under 1000-talets senare hälft. Samtidigt finns en mängd kristna runstenar, som visar att kristendomen redan tidigare hade fått ett visst fotfäste. Men när började människor bli kristna, och hur gick det till? Kunde kristna och hedningar samsas, eller undvek de varandra? Fanns sammanhållna familjer där några hade hednisk tro och andra var kristna? Och var utvecklingen linjär eller hände de att människor och familjer återvände till hednisk tro? Och hur renläriga var egentligen vikingatidens kristna? För området invid det som skulle bli Nyköping kan vår nu pågående arkeologiska undersökning av gravfältet i Oppeby ge viktiga ledtrådar till svar.

De första gravarna som vi har undersökt var två runda högar, 7 meter i diameter och knappt en meter höga. Högarna låg direkt invid varandra. Den hög som förmodligen var äldst innehöll tre separata gravläggningar. Centralt i högen fanns ett brandlager av brända ben, kol och enstaka föremål. Bland annat hittade vi ett så kallat orientaliskt bältebeslag. Mitt i brandlagret stod en välbevarad vacker gravurna av så kallad Östersjökeramik. Urnan var komplett men sprucken, så vi var tvungna att försiktigt gipsa den på plats. Urnans innehåll kommer att grävas ut vid ett senare tillfälle. Brandgraven kan i sin helhet tolkas som en typisk hednisk gravläggning från vikingatidens senare del.

Invid den centrala brandgraven i högen fanns en troligen ungefär samtida skelettgrav, som var anlagd i rakt nord-sydlig riktning. Definitivt yngst var en mindre skelettgrav, troligen för ett barn, som sekundärt grävts ned i gravhögens södra del. Denna grav var anlagd i öst-västlig riktning, men den avlånga stenpackning som täckte graven, låg i nord-sydlig riktning. Den sena vikingatidens kristna skelettgravar var som regel orienterade i öst-västlig riktning. Skelettgravar från äldre, hednisk tid arrangerades däremot vanligen i nord-sydlig riktning. Den rakt nord-sydliga skelettgraven, liksom den nord-sydliga stenpackningen över barngraven, kan alltså tolkas uttrycka en religiös ambivalens.

Den yngre högen innehöll en gravläggning i form av en skelettbegravning, anlagd i huvudsakligen öst-västlig riktning. Graven kan alltså antas vara kristen. Den gravlagde hade placerats i en kista. Träet var bortmultnat, men ett tiotal kistspikar fanns kvar. I graven påträffade vi även en kniv och ett korroderat järnföremål med en mindre facettslipad bergskristall och en slipad sten av rosenkvarts. Här hittade vi också en liten bärnsten. Samtliga av dessa stenar låg invid de kolade resterna av en liten eld, som av allt att döma varit placerad inuti kistan. Denna typ av rituella eldar eller koldepositioner är välkända från den yngsta vikingatidens kristna gravar. Också här finns ett utslag av religiös ambivalens, där elden och kolet kan tolkas som ett slags ”ställföreträdande kremering”, återgående på den hedniska tidens brandgravskick.

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.