Det är något som skaver inom arkeologin

 

På senare tid har jag förundrats över att det verkar vara allt viktigare att vara man eller kvinna. Biologiskt kön är något som ska uttryckas och det var till exempel länge sedan som klädbutikernas barnavdelning var så uppdelade i en flick- och en pojksida som de är idag. Som arkeolog kan jag fundera över det här och få lite existentiell ångest. Jag ser kön som en social konstruktion och tror att många arkeologer håller med mig. Vår samtids fascination med att skapa och upprätthålla en dualism med bara två spelare är fascinerande i sig, men också väldigt exkluderande.

Vi vet idag att till exempel vikingatiden och de könsroller som presenteras där är en konstruktion av 1800-talets värld, vilket Anna Lihammer pratade om på Kulturnyheterna häromdagen. Ändå är det frågor om män och kvinnors roller som reportern i samma inslag vill fokusera på – visst hade kvinnor makt de med undrar hon? Likartade frågor har även lyfts i Sigtuna museums senaste utställning om prinsessor. Här lyfts 12 kvinnor med makt fram som förebilder. Men någonstans på vägen lämnar detta en svag besk eftersmak. Det är synd att reportern istället inte låter till exempel Anna prata om individer, om olika människor, istället för om ett biologiskt kön. För om vi som arkeologer bara får bemöta dagsaktuella synsätt och frågor – vad bidrar vi då egentligen med?

Jag har länge själv sett det som en av arkeologins viktigaste roller att vara en samtidsdebattör. Men finns det inte en risk att vi bara speglar vår egen samtid och de frågor som är på tapeten just nu? Om arkeologin ska ha samhällsrelevans måste det inte vara med egna frågor och på sina egna villkor? Riskerar vi inte annars att låta andra sätta agendan? En agenda som i dagens Europa och i dagens Sverige blir allt mer nationalistisk. Kan vi ta en annan utgångspunkt och börja i en annan ände? Jag vet faktiskt inte riktigt hur, men det är något som skaver i hur arkeologin presenteras idag…

/Tove 

Det här inlägget postades i Övrigt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det är något som skaver inom arkeologin

  1. Clas Glenning skriver:

    ”Om arkeologin ska ha samhällsrelevans måste det inte vara med egna frågor och på sina egna villkor?”
    Varför se arkeologin som en separat del? Vill man få en bild av svunna tider, låt vara fragmentatisk – för enligt mitt förmenande kan den inte bli något annat – anser jag att man måste kombinera vetenskaper. Dessutom: arkeologin, liksom historian, har samhällsrelevans genom sin blotta existens. ibland måste man lämna utgrävningen eller bibliotekets forskarsal för att se resten av samhället och hur det utvecklas runt om en. Att vilja sätta agendan i vetenskapliga sammanhang är en fin tanke, men en ack så naiv sådan, tyvärr. Men något att kämpa för.
    Delen om könet håller jag dock med om. Att se det förflutna som en skapelse av män och kvinnor och inte individer är att missa poängen. Låt vara att det ”skapade” könet kan påverka en persons handlande, det kan man inte bortse ifrån. Men frågeställningen borde som sagt vara inriktad på individen och inte om den denne var man eller kvinna.

    • tovestjarna skriver:

      Tack för din kommentar Clas.
      Jag är kanske lite oklar. Jag är inte emot och tror faktiskt inte att det är möjligt att bedriva vetenskap om man inte är medveten om sin samtid eller andra vetenskaper. Men det som jag vill lyfta är att arkeologin nog skulle kunna ta en större del i att faktiskt styra vilka frågor och ämnen som ska lyftas, inte spegla och följa efter bara.
      /Tove

Kommentarsfältet är stängt.